dinaosynligahander

Jag känner igen huset. Jag känner igen det så väl. Dom ljusgula stenväggarna vars färg var jämförbar med solblekta smörblommor. Huset var för övrigt är så likt min nuvarande boplats. Jag vet inte om detta gjordes extra tydligt i drömmen bara för att skrämma mig eller om det var för att jag skulle få en uppenbarelse. Det undermedvetna gjorde ett försök att väcka mig, få mig att inse, försökte förtvivlat skaka om mig. 

Sprickorna i väggarna på utsidan. Förspikade fönster. Obebott. Övergivet sedan länge sen.

Trodde jag, ja.

Dörren öppnas och framför mig uppenbarar sig ett minst sagt "Hell house". Har aldrig riktigt tagit begreppet på allvar. Men detta hus var "helvetet personifierat", så att säga. Känslan som slingrar sig längs ryggraden går inte längre obemärkt förbi. Den överväldigar mig i och med att jag tar det där steget över tröskeln. Obehaget, ångesten, psykiskt smärta i hela kroppen, viljan att sluta upphöra, sjunka genom jordens yta, är ett faktum. Det kommer som ett slag i mitt ansikte.

Jag förstod genast att detta hus skulle bli mörkare, fuktigare, dystrare, trångare och mer skrämmande ju längre in jag kom. Det var som en labyrint, jag var tvungen att söka mig framåt. Det underliga är att jag inte minns ifall jag var ensam eller om någon var med mig. Men jag har diffusa minnen att någon var med mig, men att jag ändå genomförde allt detta ensam. 

I varje rum som öppnades fanns det olika sorters otänkbara förfärliga väsen, allt ni inte kan föreställa er. Alla såg olika ut, vissa syntes inte alls. Dom som inte syntes, dom kändes. Jag tvingade mig fram från rum till rum och upplevelsen blev värre och värre desto längre in jag kom. Men någonstans djupt inom mig var det som om någon talade om för mig, fast inte med en röst, att jag var tvungen att genomföra detta. Hur det än kunde tänkas sluta.

Kollar på Bob Hund-dokumentären och fylls av saknad