I ETT RUM MED INGA ANDRA

Jagad.

Springer. 


Plötsligt uppenbarar sig kanoten framför mig. Jag sträcker mig tafatt i farten efter träåran som flyter bredvid i vattnet Jag slänger i åran i kanoten, och försöker sedan med min kroppsvikt knuffa ut kanoten från strandkanten. Jag stretar emot den sträva stranden och kanotens metallundersida som inte tycks vilja samarbeta. Mitt i all panik hör jag springade steg bakom mig som närmar sig. Jag tar nu i för allt vad jag har och kanoten rubbas tillsist. Jag hoppar i och får i farten vatten upp till midjan. Kanoten glider ut i viken och jag känner mig för en sekund mindre panikartad. 

Två sekunder senare känner jag en hand greppas runt min fotvrist. Jag hinner inte tänka och i nästa sekund dras jag ur kanoten och allt som kallades säkerhet omvandlas till panik och förmågan att tänka försvinner kort iväg. Jag slår i all hast i överdelen av min öppna mun i kanotens kant. I nästa sekund kan jag känna vattnets botten, mitt huvud vilar i ett fåtal sekunder på sandbotten. Jag känner att greppet runt min vrist blir starkare och handen knyter sig ytterligare. Mitt huvud börjas dra in mot land på botten, sand och stenar gör så att jag snabbt känner att ansiktet blir rejält och brutalt rispat. Vattnet färgas rött och jag blir uppmärksam på mitt sår som tidigare uppstått i och med att jag avlägsnats från kanoten. Huvudet slår emot flera stora och kraftigare stenar som då är betydligt vassare än de små och nästan obetydliga stenarna.

Sedan inser jag att jag inte kan andas. Under dessa sekunder under ytan har jag hållt andan, men inser sedan när jag i panikens hetta och begäret efter syre, drar ett djupt andetag. Mina lungor börjar sakta men säkert fyllas med vatten. Jag stänger då snabbt munnen och återgår i att försöka hålla andan. Jag vågar öppna ögonen snabbt vid detta tillfälle och inser att vattnet var mycket grunt och att ytan inte var långt ifrån.

Jag hostar kraftigt till i och med mötet med syre som får det hela att efterlika ett slag emot ansiket. Jag känner mig orörlig men kan känna att min kropp ligger på fast mark på land nu. Jag blir genast medveten om den varma vätskan i stora mängder med järnsmaken i munnen som förmodlingen sipprat ur min mungipa. Jag ser tre jättelika svarta och suddiga gestalter i mitt tillstånd. De samlas runt mig och jag hör att de skrattar till. Deras skratt är djupa och kraftiga. Nästan som buller. De går runt mig, byter plats. Plågar mig med sina oyttrade tankar. Men det är som att jag ändå kan höra deras tankar. Som att en sagoberättarröst läser tankarna högt för mig. 

Ena gestalten försvinner nedåt strandkanten och kvar är de två, fortfarande suddiga i mitt synfält. Obehagligt iakttagen känner jag mig, för jag vet att dom kan se mig hur tydligt som helst, men jag kan inte se dom.

Den tredje kommer tillbaka frustandes med någonting tungt som han bär och drar i med sina armar. Ett föremål stort nog att vara tungt för en sån stor gestalt, som antagligen har fyllt ut kroppen och töjt ut skinnet med många månaders intensiv träning för att åstadkomma ett så kraftfullt resultat. Vad jag kunde avgöra av hans profil.