Testral.
Min mormor var ett såkallat "Maskrosbarn". Man kallades så om man trots de olämpliga omständigheterna lyckades växa upp på vilket eländigt ställe som helst, som barn. Precis likt maskrosor. Maskrosor kan växa upp i allt emellan asfaltspringorna till nersmutsade diken.
Ett maskrosbarn har oftast inte haft någon bra kontakt med sina föräldrar. Eller så har dom inte haft någon kontakt med dom alls. Ett maskrosbarn kan vakna mitt i natten av skrammel och oljud, och smyga till köket för att se en ranglig mamma eller pappa stå där och vingla med flaskan i handen.
Ett maskrosbarn kan sitta vid matbordet och plötsligt råka snudda vid gaffeln så att den faller i golvet med en obehagligt hög duns, för att sedan bli lyft i överarmen till rummet, kastad in och blivit tillsagd på skarpen med skrik och vrål att stanna där resten av kvällen, utan middag.
Ett maskrosbarn kan mycket väl flera gånger fått smakat på bältet. Ett maskrosbarn kan beskåda sin kropp i spegeln och inse att det är flera avlånga, illröda avtryck på den ömma, smala kroppen. Märken som kommer ifrån den där bestraffningen som är så självklar i deras ögon.
Ett maskrosbarn förstår inte annat än att detta enda sättet att leva på, är det rätta. Detta sätt att leva är det enda barnet har fått tagit del av.
Ett maskrosbarn passerar obemärkt förbi som alla andra människor i denna värld, utan att märkas.
Kommentarer
Postat av: Ludvig
Maskrosbarnet är också den som så alldeles för ofta tiger om detta när den väl sett det felande, den spricka i det som var deras barndom bara för att glömma och inte smitta sina nära och efterlevande med medlidande och förundran.
Det är en stor sorg. Men ibland också ett rent bevis på att människan kan välja vem den vill bli.
Trackback
