1
Forgetting about that tainted heart long above
When I'm with you I'm not too proud for love
* Har en ny tröja/ett nytt linne
* Kaosar för mycket med allt
Är uppe på natten when I actually really shouldn't trivs som oansvarliga tonåring, takingggg care pusss
Go ahead, go way low in my honey lovin' arms
Got you around my finger like a lonely lover's charm
With the wind in my hair, we are free
So come on honey blow yourself to pieces.
-
21.03
stockholm
Le truth
-
well excuse me I don't mean to be rude
pure
2012(3)
-
-
Det är när dina ord driver förbi
Som jag slutar upphöra
Det lämnar små knappt märkbara sår
Som stämplar sig fast
Som en inre bild
Som alltid gör sig påmind
Och det är när hysterin har lagt sig
Och alla har gått hem
Och såren känns som mest
Som det pressas citron över det som kallas en öppen och sårbar skepnad
Ett inre dunkade
Pulserande ådror
Den lilla osynliga viljan
Den förlorade energin
Likt en havsörn med kapade vingar
Förhindrad att flyga
Den nedtrampade förstötte soldaten
Örnen som samtidigt sakta förlorar sin höjd
Den sårade soldaten kommer stapplandes tillbaka med mörkret igen
Den oförstådda havsörnen
Och soldaten sträcker ut sin hand mot mörkret
En bedjan att få snudda med fingertopparna vid vingarna
Lätt beröring
För att sedan försvinna helt
whistle
Känner du lyckan genom sorgen?
Detta är otroligt fint och rörande.
Hade finbesök.
#dröm
Jag känner igen huset. Jag känner igen det så väl. Dom ljusgula stenväggarna vars färg var jämförbar med solblekta smörblommor. Huset var för övrigt är så likt min nuvarande boplats. Jag vet inte om detta gjordes extra tydligt i drömmen bara för att skrämma mig eller om det var för att jag skulle få en uppenbarelse. Det undermedvetna gjorde ett försök att väcka mig, få mig att inse, försökte förtvivlat skaka om mig.
Sprickorna i väggarna på utsidan. Förspikade fönster. Obebott. Övergivet sedan länge sen.
Trodde jag, ja.
Dörren öppnas och framför mig uppenbarar sig ett minst sagt "Hell house". Har aldrig riktigt tagit begreppet på allvar. Men detta hus var "helvetet personifierat", så att säga. Känslan som slingrar sig längs ryggraden går inte längre obemärkt förbi. Den överväldigar mig i och med att jag tar det där steget över tröskeln. Obehaget, ångesten, psykiskt smärta i hela kroppen, viljan att sluta upphöra, sjunka genom jordens yta, är ett faktum. Det kommer som ett slag i mitt ansikte.
Jag förstod genast att detta hus skulle bli mörkare, fuktigare, dystrare, trångare och mer skrämmande ju längre in jag kom. Det var som en labyrint, jag var tvungen att söka mig framåt. Det underliga är att jag inte minns ifall jag var ensam eller om någon var med mig. Men jag har diffusa minnen att någon var med mig, men att jag ändå genomförde allt detta ensam.
I varje rum som öppnades fanns det olika sorters otänkbara förfärliga väsen, allt ni inte kan föreställa er. Alla såg olika ut, vissa syntes inte alls. Dom som inte syntes, dom kändes. Jag tvingade mig fram från rum till rum och upplevelsen blev värre och värre desto längre in jag kom. Men någonstans djupt inom mig var det som om någon talade om för mig, fast inte med en röst, att jag var tvungen att genomföra detta. Hur det än kunde tänkas sluta.
Sprickorna i väggarna på utsidan. Förspikade fönster. Obebott. Övergivet sedan länge sen.
Trodde jag, ja.
Dörren öppnas och framför mig uppenbarar sig ett minst sagt "Hell house". Har aldrig riktigt tagit begreppet på allvar. Men detta hus var "helvetet personifierat", så att säga. Känslan som slingrar sig längs ryggraden går inte längre obemärkt förbi. Den överväldigar mig i och med att jag tar det där steget över tröskeln. Obehaget, ångesten, psykiskt smärta i hela kroppen, viljan att sluta upphöra, sjunka genom jordens yta, är ett faktum. Det kommer som ett slag i mitt ansikte.
Jag förstod genast att detta hus skulle bli mörkare, fuktigare, dystrare, trångare och mer skrämmande ju längre in jag kom. Det var som en labyrint, jag var tvungen att söka mig framåt. Det underliga är att jag inte minns ifall jag var ensam eller om någon var med mig. Men jag har diffusa minnen att någon var med mig, men att jag ändå genomförde allt detta ensam.
I varje rum som öppnades fanns det olika sorters otänkbara förfärliga väsen, allt ni inte kan föreställa er. Alla såg olika ut, vissa syntes inte alls. Dom som inte syntes, dom kändes. Jag tvingade mig fram från rum till rum och upplevelsen blev värre och värre desto längre in jag kom. Men någonstans djupt inom mig var det som om någon talade om för mig, fast inte med en röst, att jag var tvungen att genomföra detta. Hur det än kunde tänkas sluta.
Pilot
Hej här är jag i pilotmössa i somras
Nu är jag bara inne i något slags stadie som väntar på att allting automatiskt ska gå vidare
Högt så högt
Wrote down a promise and threw it to sea
Det finns mer
Kollar på Bob Hund-dokumentären och fylls av saknad
And the thoughts that Im left with
Is making such a mess
För jag minns den tiden då det var du som blommade mer än någonsin
På den tiden var du fortfarande okänd
Outforskad mark, blott en främling
Men ändå lyste du klarast igenom folkmassan
-
xxxxxxxxxxxxx
I'd go hungry I'd go black and you go blue
Tänker mest på Requiem for a dream, Melancholia och Mapplethorpe, dricker mest kaffe au lait ur rådjursmuggen, skriver mest skolarbeten, försöker att inte tänka
Försöker mest misslyckat göra avtryck av mig själv på den här bloggen, på en sida i ingenstans ute i internethavet
Där alla försöker synas mest och simma till ytan men alla dunknar mest försökandes och alltsammans blir ett mindre dämpat fiasko
Försöker mest att inte bry mig. Inte tänka inte höra inte se.
Ostracized
Ostra
cized
Ostracized
Men det går bra ändå. Inget är till för att klaga på.
